Bo Hansson-album

http://thepiratebay.org/user/flitigalisa
Musikern Bo Hansson har avlidit, 67 år gammal. Han hittades i sitt hem på hotellboendet Monumentet i Stockholm i lördags eftermiddag.

Bo Hansson föddes den 10 april 1943 i Göteborg. Föräldrarna arbetade inom restaurangnäringen och fick ta arbete där arbete erbjöds. Från Göteborg gick färden till Jämtland, närmare bestämt Stadshotellet i Östersund men i början av 50-talet flyttade föräldrarna till Stockholm och Bo fick av olika skäl inte följa med. Han inhystes under ett par år hos en familj, som bodde i en banvaktstuga i den lilla byn Vaplan, fem mil nordväst om Östersund. Så småningom kunde Bosse komma efter och med en lapp om halsen klev han på tåget för den drygt 50 mil långa resan, på lappen stod hans slutdestination och föräldrarnas namn textat. De drev ett marketenteri vid Karlbergs slott och i matsalen fanns musikinstrument som soldaterna kunde fördriva tiden med. Bosse tog också chansen att prova på, trumpet gick inte så bra, piano fungerade bättre. När spelandet skulle formaliseras med hjälp av en pianolärarinna spårade det dock ur. Den "elaka pianokärringen" skrämde bort honom redan efter två lektioner "
Slims Bluesgang
Den första riktiga orkestern var Slims Bluesgang, ett bluesband i den traditionella skolan. Pianisten Slim Notini var Stockholms motsvarighet till John Mayall, dvs Notinis band fungerade som en plantskola för unga musiker. I likhet med John Mayalls Bluesbreakers var Slims Bluesgang bara en anhalt på vägen för lovande instrumentalister. Så även för Bo Hansson.
The Merrymen
The Merrymen var ett ruffigt och tufft bluesrockband som existerade mindre än ett år. På den korta tiden hann de vinna en rockbandstävling i radio, spela förband till Rolling Stones och fixa skivkontrakt med Polydor. Just när det stora steget skulle tas hoppade Bosse av. Det var som om den eventuella framgång som väntade runt hörnet skrämde honom. Eller kanske följde han bara ett spår som ingen annan såg.
Den magiska Hammondorgeln
Bosse besökte "Gyllene Cirkeln" i Stockholm en kväll 1966. Där spelade den amerikanske jazzorganisten "Brother" Jack McDuff. Upplevelsen blev en vändpunkt för Bosse som fram till denna kväll hade varit gitarrist. Han blev bergtagen av Hammondorgelns ljud och de möjligheter instrumentet gav, det gick att spela solon med händerna och bas med fötterna
Hansson&Karlsson
Bill Öhrström, som nu hade engagerats som talangscout och producent av Polydor, introducerar olika musiker för Bosse som tänkbara medspelare. Diverse trumslagare, gitarrister och till och med en violinist provas innan jazztrummisen Janne Carlsson blir permanent partner.
Hansson & Karlsson var fött och duon gjorde tre album mellan 1967 och 1969. Debuten Monument är ett av de bästa instrumentalalbum som gjorts i Sverige. Bo Hanssons oortodoxa spel och geniala svängsinne i kombination med Janne Carlssons explosiva trumspel utgjorde något helt nytt. Hansson & Karlsson blandade rock, jazz och klassisk musik på ett sätt som ingen annan tidigare gjort. Monument äger fortfarande efter 35 år ingen motsvarighet. Hansson & Karlsson spelade sig runt Sverige flera varv, från stora folkparker till små klubbar. De gjorde en bejublad spelning som förband åt Cream på Stockholms konserthus 1967 och de jammade en natt med Jimi Hendrix på klubb Filips. Hendrix var ett stort Hansson & Karlsson fan och spelade in deras komposition "Tax free". Han planerade även att göra en version av "Triplets" men avled dessförinnan.
Bosse tröttnade på att kuska runt, ibland upp till sju dagar i veckan, och spela. På den avslutande LPn Man at the Moon är det uppenbart att Hansson & Karlsson inte är ett lyckligt och harmoniskt band utan en grupp i upplösning som gör sitt jobb så gott de kan. Dags för Bo Hansson att gå vidare.
Sagan om ringen
Det var på Anders bakdörr som Bosse en dag knackade när han vill prova den vilda idén att göra musik av en bok. Bosse hade fått tipset av sin flickvän att läsa J.R.R. Tolkiens romantrilogi Sagan om ringen/Sagan om de två tornen/Sagan om konungens återkomst och han hade i likhet med många andra blivit fängslad av hobernas kamp mot ondskan.
Bosses fascination över Tolkiens bok resulterade också i att en kompis blev av med sin bostad. Bosse fick låna en lägenhet på Blecktornsgränd i Stockholm och där fanns Sagan om Ringen trilogin i bokhyllan. När kompisen kom hem efter en tre månaders utlandsvistelse var han vräkt.
Bosse hade låst in sig i lägenheten tillsammans med sin Hammondorgel och Lesleykabinett, läst Tolkien, spelat så det skallrat i rutorna, och glömt tid och rum. Det var där han spelade in den demotejp som så småningom skulle bli musiken till Sagan om Ringen. Den stora konsten har nästan alltid ett pris.
Varför Bosse vände sig till Anders kan ingen av dem riktigt förklara. De kände visserligen varandra väl efter alla kvällar när Anders suttit och gjort fältinspelningar av Hansson & Karlssons konserter. Men stora Polydor, som gav ut Hansson & Karlssons samtliga album, hade kanske varit ett naturligare val än en småhandlare som inte ens kommit igång med sitt skivbolag? Svaret på frågan är kanske så enkelt som att Bosse för tillfället bodde ett stenkast från den lilla talstudion på Östhammarsgatan där Anders arbetade.
Anders älskade den demotejp han fick höra och föreslog omedelbart att de skulle göra en skiva tillsammans. Den skivan var tänkt att bli det nystartade bolaget Silence första utgåva. (Om vi ser till matrisnumret, SRS 4600, stämmer detta, i verkligheten kom Gudibrallans debutalbum ut någon månad tidigare än Sagan om ringen.)
Anders och Bosse hade inga ekonomiska möjligheter att ockupera en inspelningsstudio under så lång tid som de visste att processen att skapa musik av Tolkiens sagovärld skulle ta. Därför hyrde Anders tillsammans med, den numera bostadslöse kompisen Robert och hans flickvän, en liten sommarstuga på Älgö i Stockholms innerskärgård. På så sätt slog man två flugor i en smäll, kompisen fick någonstans att bo och Anders och Bosse kunde stöka med sina inspelningar utan att det tickade pengar varje timme och utan att några grannar klagade.
Under hösten och vintern lästes det Tolkien och spelades in musik. Bosse satt med sina instrument, bl. a den första Moog synthesizern i Sverige, i ett rum, trumslagaren Rune Carlsson i ett annat och Anders med sina maskiner huserade i ett tredje rum och det var sladdar och kablar kors och tvärs genom hela det lilla huset. Det var långa och kalla nätter ackompanjerade av stora koppar rykande hett te.
Inspelningarna på Älgö med den mobila fyrkanalsbandspelaren avslutades framåt vårkanten och fortsatte med pålägg i talstudion på Östhammarsgatan där en av Sveriges första åttakanalare stod och ruvade under förevändning att "den skulle testas". Mixningen gjordes i en studio på Sveriges Radio och så var albumet klart. Turerna kring hur Anders Lind och Silence försökte få ut Sagan om ringen i USA är tragikomiska och alltför invecklade att berätta här. I en av huvudrollerna fanns i alla fall en engelsman, som enligt egen utsago hade varit manager åt bystdrottningen Jayne Mansfield, och, ja, ni kanske kan tänka er resten.
Sagan om ringen kom ut senhösten 1970 och gjorde omedelbar succé. Albumet spelades ständigt i den nystartade ungdomsradions eftermiddagssändningar i Sveriges Radios P3. Minst ett radioprogram lånade dessutom musiken till signaturmelodi.
Bo Hansson själv var inne i ett flöde av kreativitet, det kom ständigt nya låtar, så den Sagan om ringen som så småningom kom ut, och sålde guld i flera länder och hamnade på topplistor i USA och England, hade tre extraspår jämfört med den LP som gavs ut i Sverige.
Ur Trollkarlens hatt
"Ur Trollkarlens hatt. 1972 års Bo Hansson-album är en ren uppföljare till Sagan om ringen och låttitlar som "Fylke" och "Sluttningar" döljer heller inte detta. Dessutom fortsatte han med ytterligare sagor, Elidor av Alan Garner blev t. ex. en låt med samma titel som boken men även andra äventyrsböcker var en stor inspirationskälla.
På detta andra album fördjupade och utvecklade han flera av de musikaliska intentioner som finns på Sagan om ringen. Han använde sig av ett drygt halvdussin musiker och musicerade utifrån en bredare palett. Om Sagan om ringen är den minimalistiska skissen, den oslipade och därför så oemotståndliga diamanten, så är Ur Trollkarlens hatt ett grandiosare verk som hämtar kraft ur samma källa. Kort sagt, albumen hör ihop och de som förälskade sig i Sagan om ringen fick i Bo Hanssons andra soloalbum möjlighet att fördjupa sin kärlek. "
Hans skiva och namn blir kultstatus
Bo Hansson var en man som fanns på grammofonskiva och hördes i radio. Som verksam musiker ute på fältet existerade han inte. Han spelade aldrig sin egen musik live utom under den korta period när han medverkade i Fläsket Brinner. Då kunde publiken bland annat få höra Hanssonkompositionerna "Bosse låt" och "Tom Bombadil". Men lika gärna som han satt bakom orgeln och vräkte ur sig toner så Lesleykabinettet sprakade kunde han spela gitarr eller stå och skramla med en anspråkslös koskälla under konserterna. Inhoppen i Fläsket Brinner, liksom de ännu mer sporadiska framträdandena med Kebnekajse , verkade vara mer socialt än musikaliskt betingade. Hans behov av att spela ute syntes inte överdrivet stort men att träffa gamla musikerkompisar från skivinspelningarna var viktigt.
Bo Hanssons namn flög omkring med kultstatus ute i världen och han erbjöds bland annat att framföra sin musik på en stor tysk rockfestival. Ett band samlades ihop och repetitioner inleddes i ett garage ute i Sollentuna. Kärnan bestod av Fläsket Brinner spetsade med basisten Göran Lagerberg och gitarristen Kenny Håkansson från Kebnekajse. En elitorkester som aldrig tog sig ur garaget och ut på vägarna. Bosse själv var inte tillräckligt motiverad och han har vid flera tillfällen tillstått att han inte är speciellt bra på att fatta beslut eller organisera. Han saknade helt enkelt den nödvändiga kompetens en kapellmästare bör ha. Så den sista (?) gång Bo Hansson spelar med ett band är i ett garage i en stockholmsförort för snart 30 år sedan. (Förutom den korta återföreningen Hansson & Karlsson hade för några år sedan).
Mellanväsen
1975 kom Mellanväsen. Ett album som är mer experimentellt än föregångarna, musiker som Kenny Håkansson och saxofonisten Gunnar Bergsten har fått stort utrymme. Bosse själv kastar sig djärvt mellan orgel, synthesizer, mellotron och diverse andra specialeffekter. Musik och arrangemang är lika originella och spännande som tidigare, möjligen hamnar Bosses starka melodier ibland ur fokus när de fantasifyllda och fria instrumentala improvisationerna bryter upp harmoniken. Mellanväsen bör ses som den avslutande delen i Bo Hanssons musikaliska sagotrilogi. Här finns återkopplingar till Sagan om ringen samtidigt som delar av musiken pekar framåt, Bosse söker sig tydligt vidare och vill utforska nya instrument och klangvärldar.
El-Ahraiah
Efter Mellanväsen tog Silence och Bo Hanssons samarbete en paus. Han gav ut El-ahraiah (i England Watership Down), mest känd som "kaninplattan", på YTF 1977. Återigen lutade sig Bosse tryggt mot Kenny Håkanssons gitarrspel, som i långa stycken är förbluffande. Bosse säger själv att den stora behållningen på El-ahraiah är Kenny Håkanssons musikaliska insatser.
Efter El-ahraiah blev det en lång tystnad. En musikalisk torrläggning som bröts först 1985 av den överraskande Mitt i livet. Silence och Bo Hansson återupptog sitt gamla samarbete men kritikerna förhöll sig kallsinniga mot Bosses små vackra visor, som framförs vokalt av en rad olika sångare. Sedan dess har det varit tyst.


Please SEED and enjoy, thanks........!